Water
Hur kommer det sig att det alltid tar mycket längre tid att få varmvatten än kallvatten i kranen? Hur ser de där ledningarna ut egentligen? Det är sådant jag brukar fundera över alla tusen gånger om dagen som jag tvättar händerna. Det måste ju vara så att det redan ligger kallnat vatten i varmvattenledningen som måste komma ut innan det nya varmvattnet kommer, men jag undrar ändå hur det ser ut. Går ledningarna parallellt med varandra? Hur ser det ut där varmvattnet värms upp? Och det är så himla olika hur lång tid det tar på olika ställen. Till exempel tar det evigheternas evighet för varmvattnet att bli vart på vår övervåning. Man får spola i god tid om man inte vill frysa fingrarna av sig.
I Oslo (jag är halvnorsk förresten, har pappas släkt på där) är vattnet iskallt när man ska dricka det, för där ligger ledningarna längre nergrävt i jorden. Jag lyckas alltid glömma bort detta och blir jämt lika överlycklig när jag upptäcker hur gott det är. Det är alltid lika otillfredsställande att dricka det svenska vattnet när man varit i Norge ett tag. Men man vänjer sig...
Haha, nu blev det ett inlägg om bara vatten. Vatten, vatten, bara vanligt vatten...
Som ni, som inte existerar förresten - kom jag precis på, märker är jag ingen höjdare på att uppdatera. Det beror nog främst på att jag inte har så mycket att berätta. Jag skriver meningslösa saker så som vatten, som visserligen är bland det viktigaste vi har för att kunna överleva. Men ni fattar poängen.
Nu är det dags för mig att gå och borsta tänderna. Tänk vad jag slösar när jag inte stänger av vattnet under tiden... Nej, nu ska jag sluta skriva om vatten.
DET HÄR MED LICHGT-LÄSK.
Är det bara jag som mår väldigt dåligt av sötningsmedel? Jag är egentligen anti light-läsk, men till gårdagens julbord valde jag ändå den sockerfria julmusten framför den vanliga för att kunna dricka mer - klantigt nog, och sagt och gjort fick jag i mig säkert fyra eller fem glas. Till saken hör att jag egentligen inte tycker om lightläsk - jag har provat flera gånger (sist i somras vid två tillfällen), och det är alltid samma sak: första klunkarna smakar gott. Sedan kommer den vidriga smaken av sötningsmedel ikapp och jag får nästan spyreflexer. Dum som jag är försöker jag ändå alltid dricka upp för att slippa slänga burken jag har köpt, men efteråt mår jag så fruktansvärt dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag blir dunderillamående och kroppen skakar, det är precis som att den säger åt mig att det där inte är bra. Andra saker jag inte har tyckt om har jag lärt mig att äta eller dricka, så som mjölk som jag tidigare hade så svårt för att jag inte fick i mig. Men just light-läsk går inte. Kroppen vill inte. Om jag dricker en burk sockerfri Coca Sola är dagen nästan förstörd. Jag mår så illa att jag inte vill göra eller äta någonting och går bara och väntar på att få lägga mig på kvällen och vakna upp och må bättre på morgonen. Då är det alltid bättre, men de kommande dagarna är jag fortfarande känslig för sötningsmedel och kan till exempel inte tugga tuggummi utan att tycka att det är äckligt. Jag reagerar likadant på t.ex FUN Light som jag gör på sockerfri läsk, så det måste vara sötningsmedlet.
Nej, light-läsk är nog ingenting för mig, och jag hoppas att jag en dag inser att det heller inte är någon idé att prova igen eller någonting som är värt att lära mig tycka om. Och det är som med vanlig läsk, jag kan dricka det med måtta. Och ska jag ändå dricka det med måtta kan jag lika gärna dricka den med socker - den som jag faktiskt egentligen tycker är godare.
FÖRSTA ADVENT
Idag är det 1:a advent vilket för mig utöver julpyntet har inneburit pepparkaksbak, en långpromenad, saffranssmak och julkalendern. Tycker den verkar riktigt mysig.
MÖTE MED BARN- OCH ÄLDREMINISTERN
I förrgår var en stor dag för mig. Jag fick med stöd av Barnombudsmannen träffa Sveriges barn- och äldreminister, Maria Larsson. Jag berättade om brister utifrån mina egna erfarenheter och blev positivt överraskad av hennes stora intresse att lyssna och vilja förstå. Vi pratade mycket utifrån text jag har skrivit, som hon också tyckte att jag ska ha som underlag till en bok så att fler får möjlighet att förstå. När vi slutligen var klara kändes det som att jag hade fått sagt allt jag ville. Innan de gick tog vi lite kort, och hon tackade för att hon fått ta del av det jag haft att säga.
Utöver själva minister-mötet fick jag också av Barnombudsmannen reda på vad resultatet av mötet med Västra Götalands-politikerna blev - och till min stora lycka visar det sig att det har lett till förändring.
Efter den långa dagen var jag helt slut.
Det vackraste
Jag vandrar genom korridoren, följer de långa gångarna som längst fram ser pyttesmå ut men blir växer ju längre man kommer. Jag kikar in genom de olika glasdörrarna på vägen, granskar allt som är nytt. Vi hade ingen skolmatsal på min skola, istället åt vi i klassrummen. Undrar om de har bestämda bord? Vi fortsätter och kommer efter inte så mycket letande fram. Ett klassrum öppnar sig och barnen strömmar ut. Efter kommer en kvinna som ser snäll och glad ut. Hon hälsar presenterar sig glatt. Jag svarar på samma vis och sedan går vi in. Hon tar fram papper och penna och antecknar samtidigt som hon ställer frågor. Jag svarar att jag kommer från Göteborg, att jag bara har bott här i tre månader, att jag har tagit lite sånglektioner förut fast i liten grupp och efter några minuter börjar vi. Hon tar fram en svensk låt som jag känner till. Vi sjunger, går igenom andningsövningar, pratar och vips. Trettio minuter går fort när man har roligt. Jag får med mig en läxa hem och en låt som jag ska öva på. Vi säger hejdå för den här gången och vi ses nästa vecka.
Vi går en annan väg ut, bort över skolgården och tillbaka i bilen. När jag sitter där känner jag mig glad. Äntligen får jag göra det här igen.
Hallon och choklad
Idag vågade jag mig för första gången på att baka whoopies. Det är lite som en enklare variant av makroner; två små kakor med en fyllning mellan. Det var inte särskilt svårt. Perfekt att ge bort i present också.
Rödsprakande och gula färger
Jag har varit jättesjuk, fick till och med ligga på sjukhus ett par nätter. Riktigt otäckt, jag har inte varit sjuk på flera år. Nu mår jag bättre, men har inte haft mycket ork. Jag har inte kommit utanför dörren mer än för att åka och handla, men jag har det ganska bra ändå. Min vetekudde går i mikrovågsugnen flera gånger om dagen och jag dricker då och då ett par koppar te. Jag tar vara på min älskade höst så gott jag kan. På nätterna kan man se från fönstret hur en grävling går utanför och äter plommon som fallit ner på marken.
I torsdags såg jag en annons i tidningen; Jimmie Åkesson skulle samma dag komma och föreläsa och signera en bok han har skrivit. Det var väldigt tråkigt att det kom med så kort varsel, för jag hade gärna velat åka och lyssna. Jag är ingen anhängare till Sverigedemokraterna men det är inte fel att vara där ändå, snarare tvärt om ifall man blir så trångsynt att man inte ens kan tåla att höra var någon annan har att säga. Jag tror att det kan vara nyttigt. Nästa år råder mitt första val. Jag ska hålla utkik efter fler föreläsningar med andra politiker från olika partier så att jag kan ta del av det. Alla som orkar borde göra vad man kan för att det ska bli bättre.
I mina öron spelas "True Colors" och jag blir alldeles nostalgisk.
Kom, lilla fjäril
Du hade en gång en dröm
Men när du öppnade din hand
För att titta på den
Flög den sin väg
Till en början längtade du efter den
Du letade
Du saknade den
Men den kom inte tillbaks
Tiden gick och du glömde bort den
Men en dag såg du den sitta fast
Som en fluga i ett spindelnät
I en drömfångare
Och den väcktes till liv igen
Första september
Det är verkligen höst i luften, nu känner jag det. Luften har förändrats och det ser inte alls likadant ut utomhus. Två dagar i rad har jag fått borra in mig i en tjocktröja, och varma tekoppar har fått värma upp mina frusna fingrar. Jag överväger att investera ett par nya Dr Martens och jag önskar att det alltid kunde vara så här. Jag blir kanske lätt deppig när mörkret kommer, men åh. Jag kan inte känna mig mer hemma.
Mitt sista farväl...
Stora språng och fågelsång.
Imorgon flyttar jag, bort från Göteborg och ut på fina landet. Allt blev klart väldigt nyligen, dessutom två veckor tidigare än planerat, så jag har inte kunnat säga hejdå till vänner och andra viktiga personer. Varje dag har varit fullspäckad med saker att göra, så trots att jag har hållit igång från morgon till kväll är det mycket som inte har hunnits med. Mitt nya sovrum tycker jag väldigt mycket om, det ska bli kul att köpa fler möbler till det sedan. Det är snedtak över min säng, något jag alltid har drömt om, och jag funderar på om jag ska göra som min syster och låta papperstranor i alla färger få hänga ner från luften. Jag ska också torka smörblommor och hänga dem upp och ned i en bukett från min gardinstång.
Oavsett allt kommer Göteborg vara staden jag kallar för hem.
- Det var en berättelse som satte sig djupt i mig, säger Gert-Inge Andersson i en artikel.
Jonas Andersson (FP), jag och Gert-Inge Andersson (S).
Igår var jag i Trollhättan med Barnombudsmannen, för att prata med Gert-Inge Andersson, regionstyrelsens ordförande i Västra Götalandsregionen och Jonas Andersson, vice ordförande i hälso-sjukvårdsutskottet. De sa att jag hade en stark berättelse och man såg att de var berörda efteråt. Så fort vi hade ätit lunch när vi kom tillbaka somnade jag. Jag hade gett allt. Jag var verkligen helt slut.
Jag är glad att jag fick den här chansen. Nu återstår bara att se vart det leder.
Det härliga gänget från Barnombudsmannen! Fredrik Malmberg (barnombudsmannen), Åsa Lundberg, jag och Anna Olsson. Ellinor Åslin Hägg kom inte med på bild.
YOLLIBOX
En kväll i maj, med körsbärsblommor vars blad ett efter ett faller ned.
Kanske är det en påminnelse, om att ta vara på allt innan det är för sent.
Alltid här ändå.
Ser du samma stjärnor som jag, nu?
Tittar vi på samma gång?
Minns du när vi sjöng vår sång?
När vi sprang ut barfota i ösregn?
Eller rymde och ställde till kalabalik?
Eller pepparkakshuset vi gjorde till jul?
Vad tänker du på, nu?
Vad gör du?
Jag undrar om du minns.
Stjärnorna vi tittade på,
när vi pratade in på natten.
Här.
Tills regnet sa åt oss att gå in.
Världen står i lågor.
Någons cigarettrök har letat sig in genom mitt tidigare öppna fönster och jag orkar verkligen inte sätta korsdrag. Inte när det regnar. Röken märks väl ändå inte om en stund…
Det är verkligen mörkt ute. Alla gatlyktor tändes för länge sedan och här inne har jag mina IKEA-spöklampor bredvid mig. Allting går så himla fort.
När jag var liten brukade jag och mina kompisar försöka fånga alla löv som föll från träden innan de nådde till marken, och tävlade om vem som fångat flest. Vi brukade också rafsa ihop stora högar som vi kastade oss i och begravde varandra under, och vi hade lövkrig nästan varje dag. Tänka att det kanske var 8 år sedan. Visst är det ingen stor siffra, men det är ändå halva mitt liv!
Många klär sig fint på hösten, i stora stickade koftor och halsdukar, benvärmare och kängor. Jag använde min svarta tyllkjol i två lager jättemycket förra och förr-föra året och tjockare strumpbyxor ska införskaffas så att jag kan ha den på mig igen. Knästrumpor tycker jag också mycket om.
I stunden sitter jag och lyssnar på musik. The Perishers är jag helt såld på. ”Trouble Sleeping” spelas i hörlurarna just och den har jag många minnen som följer med.
Nu börjar det bli dags att krypa under täcket. Jag är egentligen inte särskilt trött, men det är skönt att bädda ner sig ändå.
Imorgon är en ny dag.
Titta, kom och titta, kom sätt er här omkring.
Jag gick upp klockan 08:03 i morse. Noterade siffran i farten på väg in i köket och varför jag kommer ihåg den minns jag inte. Jag åt i alla fall en god frukost och har sedan legat i sängen med hörlurar i öronen en stor del av dagen. Gått utanför dörren har jag inte gjort alls, men jag har pratat i telefon med en fin vän i över två timmar. Och sovit en liten stund.
Igår blev jag utelåst innan jag skulle gå in och lägga mig. Det var lite roligt, för alla trodde att jag sov och jag trodde att de visste att jag var ute. Det blev helt knäppt. Det var i alla fall bara att knacka på så att jag fick komma in, och där stod de alldeles förvånade.
Nu knackar John Blund på hos mig.
Vi ser ju inga stjärnor där inget mörker är.
För några dagar sedan fick jag mig en tankeställare. Jag nämnde under en konversation med en person att jag är dålig på att läsa och att jag alltid avskytt de skoluppgifter som gått ut på att hela klassen ska läsa en text var och en för sig under tystnad och sedan gå igenom innebörden högt tillsammans. Den sista biten har jag nästan aldrig hunnit med eller också har jag slarvat mig igenom hela texten utan att förstå vad den handlat om. Kass, värdelös och sämst... Varje gång. Men personen jag pratade sa så här: "Sigrid, du är inte dålig på att läsa, vi båda vet att du kan läsa. Du läser bara långsamt". Efter en stund sjönk det in, och ja. Jag läser bara långsamt.
APOTEK
Jag har ingen aning om vad jag vill börja jobba med eller utbilda mig till om några år, och det är ingenting jag tänker stressa fram heller. Men jag är ganska säker på att jag vill testa på lite olika saker innan jag hoppar på något större projekt, för att skaffa mig erfarenhet och se vart den leder mig.
Idag var det ingen kö på Apoteket och kvinnan i kassan verkade trevlig, så jag frågade henne varför hon hade valt att jobba på just apotek. Hon blev både glad och förvånad och berättade att det blev så av en slump, att hon först velat jobba på posten med pappersarbete men sedan ändrat sig då en släkting jobbade på apotek och trivdes. Nu hade kvinnan jobbat där i 40 år. Det var roligt att prata med henne och samtalet spann iväg till både det ena och andra, men efter 20 minuter var vi tvungna att gå vidare.
Nu vet jag hur det kan vara att jobba på apotek.
Igår stoppade jag handen i en myrstack.
Det luktar matos. Stekt ägg, kanske, och det hjälper inte att jag öppnar mitt fönster. Då kommer det in från ett annat. Låt. Det. Inte. Sätta. Sig. I. Mina. Kläder. SNÄLLA. Det är någonting jag verkligen inte tycker om.
Förut när jag var ute såg jag en gigantisk insekt som såg ut att vara en blandning av bi, geting, fjäril, trollslända, kolibri, mal och någonting annat oidentifierbart. Den surrade och flög mellan de höga blommorna. Jag blev nästan rädd.
Bortsett från att studera insekter, eller vad det nu var, har jag varit och fikat med mamma. Vi tog varsin bulle, jag en med kanel och hon någon med mandelmassa, och tog hälften var av varje. Jag tyckte mest om kanelbullen.
Pärlsocker ser ut som snö
Det här är vad jag har gjort idag. Jag och mamma fikade på ett mysigt café i stan, Ahlströms konditori, som var lugnt och med lagom lite folk. Inga kilometerlånga köer och inga problem att hitta bord. Personalen var trevlig. Min bulle var god och lika så mammas björnbärspaj. Bra ställe. Sedan kom jag hem med en ny kofta också.
Alla är lika mycket värda och en man som letar i papperskorgar vill vi inte veta av.
Idag har jag inte känt mig helt kry och nästan bara legat i sängen. En promenad lyckades jag komma ut på i alla fall.
Det finns en sak som jag har tänkt ganska mycket på. "Alla är lika mycket värda, oavsett hudfärg, sexuell läggning eller religion." Kring just den meningen är nog de flesta enade, även om det ibland kan kännas som att folk har lärt sig det utan att tänka efter. Men så fort det kommer till till exempel uteliggare, alkoholister eller folk som är väldigt kraftigt överviktiga, så får man agera och nerdvärdera hur mycket som helst.
Inget liv är mindre värt än ett annat.
