Hur kommer det sig att det alltid tar mycket längre tid att få varmvatten än kallvatten i kranen? Hur ser de där ledningarna ut egentligen? Det är sådant jag brukar fundera över alla tusen gånger om dagen som jag tvättar händerna. Det måste ju vara så att det redan ligger kallnat vatten i varmvattenledningen som måste komma ut innan det nya varmvattnet kommer, men jag undrar ändå hur det ser ut. Går ledningarna parallellt med varandra? Hur ser det ut där varmvattnet värms upp? Och det är så himla olika hur lång tid det tar på olika ställen. Till exempel tar det evigheternas evighet för varmvattnet att bli vart på vår övervåning. Man får spola i god tid om man inte vill frysa fingrarna av sig.

I Oslo (jag är halvnorsk förresten, har pappas släkt på där) är vattnet iskallt när man ska dricka det, för där ligger ledningarna längre nergrävt i jorden. Jag lyckas alltid glömma bort detta och blir jämt lika överlycklig när jag upptäcker hur gott det är. Det är alltid lika otillfredsställande att dricka det svenska vattnet när man varit i Norge ett tag. Men man vänjer sig...

 

Haha, nu blev det ett inlägg om bara vatten. Vatten, vatten, bara vanligt vatten...

 

Som ni, som inte existerar förresten - kom jag precis på, märker är jag ingen höjdare på att uppdatera. Det beror nog främst på att jag inte har så mycket att berätta. Jag skriver meningslösa saker så som vatten, som visserligen är bland det viktigaste vi har för att kunna överleva. Men ni fattar poängen.

 

Nu är det dags för mig att gå och borsta tänderna. Tänk vad jag slösar när jag inte stänger av vattnet under tiden... Nej, nu ska jag sluta skriva om vatten.

 Är det bara jag som mår väldigt dåligt av sötningsmedel? Jag är egentligen anti light-läsk, men till gårdagens julbord valde jag ändå den sockerfria julmusten framför den vanliga för att kunna dricka mer - klantigt nog, och sagt och gjort fick jag i mig säkert fyra eller fem glas. Till saken hör att jag egentligen inte tycker om lightläsk - jag har provat flera gånger (sist i somras vid två tillfällen), och det är alltid samma sak: första klunkarna smakar gott. Sedan kommer den vidriga smaken av sötningsmedel ikapp och jag får nästan spyreflexer. Dum som jag är försöker jag ändå alltid dricka upp för att slippa slänga burken jag har köpt, men efteråt mår jag så fruktansvärt dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag blir dunderillamående och kroppen skakar, det är precis som att den säger åt mig att det där inte är bra. Andra saker jag inte har tyckt om har jag lärt mig att äta eller dricka, så som mjölk som jag tidigare hade så svårt för att jag inte fick i mig. Men just light-läsk går inte. Kroppen vill inte. Om jag dricker en burk sockerfri Coca Sola är dagen nästan förstörd. Jag mår så illa att jag inte vill göra eller äta någonting och går bara och väntar på att få lägga mig på kvällen och vakna upp och må bättre på morgonen. Då är det alltid bättre, men de kommande dagarna är jag fortfarande känslig för sötningsmedel och kan till exempel inte tugga tuggummi utan att tycka att det är äckligt. Jag reagerar likadant på t.ex FUN Light som jag gör på sockerfri läsk, så det måste vara sötningsmedlet.

 

Nej, light-läsk är nog ingenting för mig, och jag hoppas att jag en dag inser att det heller inte är någon idé att prova igen eller någonting som är värt att lära mig tycka om. Och det är som med vanlig läsk, jag kan dricka det med måtta. Och ska jag ändå dricka det med måtta kan jag lika gärna dricka den med socker - den som jag faktiskt egentligen tycker är godare.

Idag är det 1:a advent vilket för mig utöver julpyntet har inneburit pepparkaksbak, en långpromenad, saffranssmak och julkalendern. Tycker den verkar riktigt mysig.

 

 

I förrgår var en stor dag för mig. Jag fick med stöd av Barnombudsmannen träffa Sveriges barn- och äldreminister, Maria Larsson. Jag berättade om brister utifrån mina egna erfarenheter och blev positivt överraskad av hennes stora intresse att lyssna och vilja förstå. Vi pratade mycket utifrån text jag har skrivit, som hon också tyckte att jag ska ha som underlag till en bok så att fler får möjlighet att förstå. När vi slutligen var klara kändes det som att jag hade fått sagt allt jag ville. Innan de gick tog vi lite kort, och hon tackade för att hon fått ta del av det jag haft att säga.

 

Utöver själva minister-mötet fick jag också av Barnombudsmannen reda på vad resultatet av mötet med Västra Götalands-politikerna blev - och till min stora lycka visar det sig att det har lett till förändring.

 

Efter den långa dagen var jag helt slut.

Jag har varit jättesjuk, fick till och med ligga på sjukhus ett par nätter. Riktigt otäckt, jag har inte varit sjuk på flera år. Nu mår jag bättre, men har inte haft mycket ork. Jag har inte kommit utanför dörren mer än för att åka och handla, men jag har det ganska bra ändå. Min vetekudde går i mikrovågsugnen flera gånger om dagen och jag dricker då och då ett par koppar te. Jag tar vara på min älskade höst så gott jag kan. På nätterna kan man se från fönstret hur en grävling går utanför och äter plommon som fallit ner på marken.

 

I torsdags såg jag en annons i tidningen; Jimmie Åkesson skulle samma dag komma och föreläsa och signera en bok han har skrivit. Det var väldigt tråkigt att det kom med så kort varsel, för jag hade gärna velat åka och lyssna. Jag är ingen anhängare till Sverigedemokraterna men det är inte fel att vara där ändå, snarare tvärt om ifall man blir så trångsynt att man inte ens kan tåla att höra var någon annan har att säga. Jag tror att det kan vara nyttigt. Nästa år råder mitt första val. Jag ska hålla utkik efter fler föreläsningar med andra politiker från olika partier så att jag kan ta del av det. Alla som orkar borde göra vad man kan för att det ska bli bättre.

 

I mina öron spelas "True Colors" och jag blir alldeles nostalgisk.

Du hade en gång en dröm

Men när du öppnade din hand

För att titta på den

Flög den sin väg

Till en början längtade du efter den

Du letade

Du saknade den

Men den kom inte tillbaks

Tiden gick och du glömde bort den

Men en dag såg du den sitta fast

Som en fluga i ett spindelnät

I en drömfångare

Och den väcktes till liv igen

Mitt sista farväl...

 

Jonas Andersson (FP), jag och Gert-Inge Andersson (S).

 

Igår var jag i Trollhättan med Barnombudsmannen, för att prata med Gert-Inge Andersson, regionstyrelsens ordförande i Västra Götalandsregionen och Jonas Andersson, vice ordförande i hälso-sjukvårdsutskottet. De sa att jag hade en stark berättelse och man såg att de var berörda efteråt. Så fort vi hade ätit lunch när vi kom tillbaka somnade jag. Jag hade gett allt. Jag var verkligen helt slut.

 

Jag är glad att jag fick den här chansen. Nu återstår bara att se vart det leder.

 

Det härliga gänget från Barnombudsmannen! Fredrik Malmberg (barnombudsmannen), Åsa Lundberg, jag och Anna Olsson. Ellinor Åslin Hägg kom inte med på bild.

 

 

En kväll i maj, med körsbärsblommor vars blad ett efter ett faller ned.

Kanske är det en påminnelse, om att ta vara på allt innan det är för sent.

Ser du samma stjärnor som jag, nu?

Tittar vi på samma gång?

 

Minns du när vi sjöng vår sång?

När vi sprang ut barfota i ösregn?

Eller rymde och ställde till kalabalik?

Eller pepparkakshuset vi gjorde till jul?

 

Vad tänker du på, nu?

Vad gör du?

 

Jag undrar om du minns.

Stjärnorna vi tittade på,

när vi pratade in på natten.

Här.

 

Tills regnet sa åt oss att gå in.

 

Någons cigarettrök har letat sig in genom mitt tidigare öppna fönster och jag orkar verkligen inte sätta korsdrag. Inte när det regnar. Röken märks väl ändå inte om en stund…

Det är verkligen mörkt ute. Alla gatlyktor tändes för länge sedan och här inne har jag mina IKEA-spöklampor bredvid mig. Allting går så himla fort.

När jag var liten brukade jag och mina kompisar försöka fånga alla löv som föll från träden innan de nådde till marken, och tävlade om vem som fångat flest. Vi brukade också rafsa ihop stora högar som vi kastade oss i och begravde varandra under, och vi hade lövkrig nästan varje dag. Tänka att det kanske var 8 år sedan. Visst är det ingen stor siffra, men det är ändå halva mitt liv!

Många klär sig fint på hösten, i stora stickade koftor och halsdukar, benvärmare och kängor. Jag använde min svarta tyllkjol i två lager jättemycket förra och förr-föra året och tjockare strumpbyxor ska införskaffas så att jag kan ha den på mig igen. Knästrumpor tycker jag också mycket om.

I stunden sitter jag och lyssnar på musik. The Perishers är jag helt såld på. ”Trouble Sleeping” spelas i hörlurarna just och den har jag många minnen som följer med.

Nu börjar det bli dags att krypa under täcket. Jag är egentligen inte särskilt trött, men det är skönt att bädda ner sig ändå.

Imorgon är en ny dag.